DIKTER UR BOKEN:

 

 

 

Sår...

Hör den som ljus fil

Sårad

Inom mig finns det sår små , små sår
De läker sakta, sakta
desto mer jag förstår mig själv.

Sårad och ensam, ledsen och hård.
Sviken och rädd
Utåt var allt bra men
Inom mig var jag sårad

Det du inte ser finns inom
Det du inte kan höra hörs inom mig
Det du försöker förstå får mig starkare
Och såren läker efter varje gång jag förstått
Vad som hänt och hur det kunde hända.
Varje gång du ler , tar min hand eller bara finns där
Får mina sår att läka.

Såren gör ont långt ner i själen vill vara fri
Det ska jag bli
Men låt mig gå i min egen takt
På mitt sätt
En dag finner jag mig själv
som den jag en gång skulle bli och vara
Den jag ÄR här och Nu!

Sårad och såren byggdes på
För hur skulle jag kunna säga stopp
Gör inte illa mig
Jag var van att det bara skulle vara så
Sårad och trasig men inte utan på
Tog åt mig av dina ord för sådan var jag
Värt ett “normalt “ liv utan sårande ord
Visste ej vad det var

En dag sa jag stopp
ville ej må dåligt mer
jag gick på min väg så krokig och svår
Långt bort från mitt hem
Men ändå så nära
Jag skulle säga Nej
Jag vill inte mer, låt mig vara
för jag är lika mycket värd ett liv
precis som du
Vill inte höra dina ord mer
Låt mig vara som jag är

Varje gång jag övervann min rädsla , sorg, ensamhet och
visade mig själv
Hittade jag bitar som jag inte visste fanns
Självkännedom vad var det ?
Var det jag
Jag kan , jag vill och jag är värt ett bra liv
Berömde mig själv för det jag klarade av
Och mod att klara det jag inte trodde att jag skulle kunna klara av.

Jag fann en bit inom mig
En stark kvinna som stod på jorden
Och hon lät ingen göra illa henne mer
Självförtroende och självkänslan
Hade hon byggt upp själv
Inom henne finns sår kvar som hon inte känner så mycket mer
Hon går här bredvid dig för hon vet att det finns fler som hon
Som vill men inte kan
som kan och som vill vara den de Är.

 

 

 

Ensam

Ensam jag var så inlåst
jag försökte ta mig ut
men vem ville möta mig, vem ville se mig
jag var inte värld ett liv.

Ensam jag gick jag med tunga steg upp mot
något som jag inte visste vad.

Ensam och rädd hur skulle jag våga möta allt det som jag kände
för det var så inbonat i mitt inre och vem ville höra,
vem ville se mina framsteg och baksteg?.

Jag tog mod mod ut ur ensmheten ut ur mitt skal
 ut ur mitt instängda liv
för ingen vill känna ingen ville veta för det var mitt fel.
Men vad , jag förstod inte
Hur kunde det vara mitt fel när ja g inte änns förstod vad som var fel?
men det var nog så mitt fel.

Mitt fel att vara den jag var..
INGEN.
För så kändes det inom mig,
Jag bara var en av alla människor
en av dom som fick bära på allt det som alla andra var.

Men ständigt kom frågan varför var det mitt fel?
Att min mamma var alkoholist, jag levde inte hennes liv.
Att jag inte var som du?
Att jag inte kunde få in något i mitt huvud för allt snurrade,
Varför kom alla frågor och när skulle jag få svar .

Så här var mitt liv när jag var ung  och när jag trodde att jag var dum och misslyckad...för det var det jag fick höra varje dag...

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

YournameCom © 2007 • Privacy Policy • Terms of Use

www.yourdomain.com